Var är mitt pris? - Och varför andra handikappade är sexuella monster.

Det är den tiden på året igen. Mina ordinarie assistenter vill ha semesterledigt och jag måste hitta vikarier. Jag skriver i annonsen att det är män som sökes, men det spelar ingen roll, majoriteten är ändå söta och tillsynes mycket charmanta kvinnor. Merparten i ett åldersspann kring 18 till 25 år.

Så man sitter där, med en assistent, för att gå igenom ansökningarna som man fått på mailen. BAM! Se där, en söt flicketös, jag förstorar den bifogade bilden och drar något övertydligt "jag är en äckelgubbe"-skämt i stilen "Nämen hallå stumpan, jag tror det är dags för mitt svampbad nu höhö". Uppenbart ett sådant typ av skämt som blir roligt just för att det är opassande och rent smaklöst - och för att det, precis som alla bra skämt, har ett korn av sanning i sig. Den obekväma extra kryddan här, som jag kanske inte är fullt lika övertydlig med, är storleken på kornet och proportionerna skämt/allvar. Det är inte bekväma och önskvärda siffror såsom 90/10, utan snarare det omvända, det rör sig alltså om en apokalypsmeteor av sanning - inte ett oskyldigt korn. Ja, jag är nog en äckelgubbe. Men är vi inte alla det?

Jag hör ofta familj och kompisar säga "Men varför inte anställa lite kvinnor? De skulle säkert städa och hjälpa dig bättre". Är de helt blinda kring faktumet att jag gör en ren hjälteinsats som inte anställer just kvinnor, och på det nivån av självdisciplin som det kräver? Men även, vad är det för "positiv sexism" och könsstereotypisering? Vad är det för bakåtsträvande tankesätt att se kvinnor som bättre lämpade till att assistera?

But I digress - varför jag enbart anställer män är för att jag, förr eller senare, hade sexuellt ofredat en kvinnlig assistent. Nu kanske du tänker att jag är en äcklig mansgris som förringar och sexualiserar människor efter deras kön - och menar jag verkligen, på fullaste allvar, att jag inte skulle klara av att ha en professionell relation med en kvinna utan att förvandlas till ett sexuellt monster? Ja, just i mitt fall är det nog inte bättre, jag får stånd bara av tanken på att en okänd kvinna ska hjälpa mig att urinera.

Och då skulle kiss, och jag, komma överallt. OCH SÅ KAN VI BANNE MIG INTE HA DET!

Men även om man inte är en översexuell CIS-gubbe så tror jag man gör båda parter en otjänst om man anställer en person där det finns ens ett uns av tillstymmelse att sexuell attraktion kan uppstå. Jag tror nämligen att assistent/brukar-relationen är den mest intima som finns. Man har inget annat val än att släppa sin assistent 100% in på livet, bokstavligen och bildligt. Man delar de bästa och sämsta stunderna. De vet vad du knarkar, när du onanerar och om du fortfarande skär bort kanterna på smörgåsen. Så det är bara naturligt att starka band skapas och kanske även att, i vissa fall, känslor eller attraktion uppstår. Faktum är att många handikappade jag stött på genom livet har träffat sin partner just genom att de först var deras assistent.

Så vad är då så fel med det? Ja, först och främst, så är ju varken kåthet eller känslor alltid besvarade. Och det är djupt oansvarigt att ens starta upp den possibla möjligheten, speciellt när det finns en uppenbar maktobalans och två beroendeställningar att beakta. Jag ser bland annat en kille på facebook, som verkar ha ett helt harem av "instagram-modeller" som assistenter - och jag har svårt att tro att det inte finns minsta lilla baktanke där. Min teori är att han begår ett sexuellt övergrepp varje dag, kanske den snällaste och minst otäcka tänkbara versionen av övergrepp och kanske inte fysiskt för den delen, men ändock ett övergrepp. Jag har liksom svårt att tro att han inte finner minsta lilla njutning av att bli "omhändertagen" av unga fräscha kvinnor, att han inte klär av dom i sitt störda lilla CP-huvud var gång de exempelvis tvålar in honom. Och att valet av just dessa assistenter därmed är mycket utstuderat och just i detta syfte. 

Det är därför jag förtjänar någon form av utmärkelse. Jag är alltid bara en anställningsintervju från att vara den största grisen du kan föreställa dig. Men jag är en såpass förutseende och fin människa att jag ser mina framtida fallgropar och undviker dem. Vi måste inse och uppskatta de verkliga och förbisedda hjältarna i vardagen. Det är jag, rasister som börjar tvivla på att hat verkligen är grejen att leva efter och pedofiler som håller sig till att enbart onanera till hentai. Vi är också hjältar.

Permo out!

For science!

Att man ska behöva marshera för VETENSKAP (omg wtf?), jämställdhet och assistans - år 2017 - för att nämna några. Och att alla dessa ämnen faktiskt är så brett ifrågasatta och angripna, så pass att kampen faktiskt behövs och är viktig... Det är svårt att ta in.

Om vi fortfarande inte ens kan komma överens om en så basal sak som att den vetenskapliga metoden är det bästa verktyg vi har för att förstå och forma vår verklighet, och att vetenskapliga teorier borde ha en väsentlig påverkan på politiken som förs, då ger jag upp.

Det blir ingen jävla Permoman-musik 2017 heller, det är min protest. Kanske ingen superinsats för kampen, men tänk hur löjligt det skulle se ut om jag försökte marshera. Jag är liksom inte ens säker på hur man stavar marshera. Och jag tänker fan inte låta som en trädkramandes O-hund på beatet.

Så sug mongokuk världen - och har någon en bra tv-serie att tipsa om i väntan på mer Rick & Morty?

#Happybelated420

#blog2017ochmusik2018omvärldenärbättre